Britt Nordberg, a freelance culture journalist and researcher of performing arts followed the creation process of it will come later by iCoDaCo 2018-2020 during the residency in Uddevalla Sweden, in October 2018. Then, the piece was still under the working tittle - transformation.
Since then, we had the world premier of it will come later on the 22nd of November at the BalletOFFFestival in Krakow, Poland.
As the year approaches its end, it is a great moment to look back, reflect and dive into the beautiful expressions of the writers and theorists that followed our creation process.
Britt Nordberg’s text is currently available in Swedish only, but we will publish its translation into English in the coming weeks.
Transformation tema för dagen
I have transformed in my heart not yet in my mind
It keeps happening to me
Med de tre raderna klingande i bakhuvudet och synminnet av Lee Brummers upprepade försök att fysiskt åskådliggöra dessa ord lämnar jag Regionteater Väst i Uddevalla efter en heldag med två tredjedelar av den internationella dansgruppen iCoDaCo. Dansarna är gäster som artists in residence i två veckor. Detta är den näst sista dagen och dansarna förklarar valet av sitt residens i Uddevalla med att det dels var den scen som var tillgänglig i Västra Götaland och att det dessutom passade in på syftet att sprida den moderna danskonsten geografiskt. Regionteater Väst har en unik ställning i dans- Sverige med sin fasta dansensemble i Borås och sin scen för gästspel i Uddevalla för den nutida dansen. Det projekt som gruppen iCoDaCo bjudit in mig att ta del av för en dag har fått medel från EU-organet Creative Europe. Jag hamnar nu mitt i en process, som pågått i snart sex veckor. En föreställning med arbetsnamnet ”It will come later” är i vardande. Van att se ett dansverk först i samband med premiär sätter jag mig med spänning på åskådarplats framför en scen med fyra nästan tak-till-golv-långa vita gardinvådor som scenografi. De kan ömsom utgöra en vägg eller snörpas åt i midjan för att skapa öppningar i rummet.
Redan i entrén till teatern har jag mött sju ungdomar från Uddevallas dansgymnasium, sex flickor och en pojke. De är inbjudna att delta i den dagliga inledande uppvärmningen.
Den igångsätts av en synnerligen laddad, entusiastisk och leende Eddie Ladd, dansare och koreograf från Wales med diger meritlista, bland annat som ”kontroversiell” TV och radio-gäst. Senast 2016 fick hon den walesiska teaterns pris som bästa dansare. Nu ska hon få med sig sju morgontrötta gymnasieelever i en träning som inleds med att springa fritt runt på golvet i allt högre tempo. Fascinerad av hennes lust och energi rycks också jag upp på golvet en stund.
Grejen är att göra snabba val i att tvärvända eller stoppa, är ett av flera kommandon.
Snart beordrar hon ”Pick a partner” och övningarna övergår till att göras två och två och blir lite mer fysiskt avancerade, varpå två av eleverna avviker med ont i rygg respektive ben som ursäkt.
Efteråt enas eleverna, om än fåordigt, om att det varit givande att få delta i en annorlunda träning än den på skolan och att lära sig ta instruktioner på engelska.
Efter hand har också ytterligare tre dansare i projektet anslutit sig till träningen. Där är Lee Brummer, som är projektets ledare tillsammans med koreografen Israel Aloni. De är båda också grundare av det göteborgsbaserade internationella danskompaniet ilDance, varur ensemblen ilCoDaCo bildats och där Lee Brummer representerar Sverige, trots sin multikulturella, brittisk-israelisk-svenska, bakgrund. Övriga två dansare på plats i Uddevalla är Mui Cheuk-Yin och Joseph Lee med imponerande meritlistor från deltagande runt om i världen men med sin bas fortfarande i hemlandet Hong Kong. Det tycks helt i linje med Creative Europes policy att kontakter knyts också utanför Europa.
Jag väntar med spänning på att ytterligare två dansare ska infinna sig men får, till min besvikelse, veta att Weronika Pelczyńska från Polen och Imre Vasi från Ungern redan avvikit från repetitionerna i Sverige för att åka hem inför nästa residens i Budapest. Jag inser att de spänningsfält som kunnat uppstå mellan representanter från så skilda kulturer som det av Kina hårt ansatta Hong Kong, de allt mer politiskt pressade eu-länderna ur det före detta kommunistiska östblocket, ett evigt ifrågasatt Israel, det brittiska Wales och ett Sverige i jakt på en ny regering i alla fall inte står på dagordningen denna dag. Det gör däremot Kroppen! Och nu följer ett utforskande av överraskande slag.
Efter uppvärmningen tar nämligen en programpunkt kallad ”exercising the brain” plats i fikarummet. Det handlar om att gå igenom de idéer som ska ta form med Lee Brummer som effektiv förande av ord och anteckningar. Rubrik för dagen är ”Transformation”. Inte bara i betydelsen förändring utan om att komma vidare till något som inte prövats tidigare, både individuellt och i grupp. Följer gör en ordväxling som bygger vidare på tidigare samtal och strategier, som jag inte varit delaktig i och därför har vissa svårigheter att följa. Som tillfällig deltagare får jag successivt en uppfattning om hur ett helt igenom improviserat modernt dansverk kan byggas upp bit för bit för att sedan, om möjligt, bli ett sammanfogat helt. Det står ännu inte klart hur slutprodukten ska presenteras. Det är det tillståndet som arbetstiteln ”it will come later” syftar på, som ett svar på frågor som uppstått inför varje idé.
Jag inser efterhand att detta i huvudsak ska handla om kroppen. Lee Brummer refererar till tidigare övningar och jag förstår av samtalen som förs att man arbetar med olika ingångar som har med kroppens funktioner att göra. Frågorna som ställs är att finna övergångar från kroppen till huvudets anatomi, därifrån till hjärnan, kreativiteten, fantasin, andra kroppsfunktioner, olika former av transformation som också inkluderar kulturella skillnader i ritualer, vanor, lekar, förhållandet mellan information och nonsens, medicinska myter som att kunna bota sin egen cancer, om kommunikation också med publiken.
Lee Brummer noterar rutinerat för hand i en liten skrivbok, inte olik forna tiders skolhäften. Samtalet blir allt intensivare. Jag blir mer och mer medveten om att jag tar del av en väl praktiserad arbetsmetod för ett konstnärskap som ska ta form där och nu utan manus att utgå från och svårintagligt för den som inte varit med tidigare i processen. Till utforskandet av kroppens funktioner visar sig också ingå en så naturlig produkt av fysisk ansträngning som svett, för mig det mest överraskande inslaget. På scengolvet står sex små namngivna glasburkar, där dansarna förväntas samla in den svett de alstrar. Eddie Ladd tycks vara upphovet till detta inslag och också försvarare av dess plats i föreställningen. Hon demonstrerar villigt för mig hur insamlandet av svett går till. Jag snappar vidare upp att ett inslag ska handla om skulpturer och hur deras betydelse kan förändras genom tiderna, från att representera hjältar till att krossas. Idén kommer inte oväntat från den polska icke närvarande dansaren. Mui Cheuk-Yin försöker tänka ut hur hon ska gestalta sin egen födelse, så som hon fått den berättad av sin mamma.
Så läggs en pusselbit till en annan och en erfaren koreograf som Lee Brummer börjar se hur delarna kan haka i varandra till en helhet. Det börjar stå klart för mig att det ska bli ett dansverk som också inbegriper text både dansarna sinsemellan och i kommunikation med publiken.
Efter lunchpaus återupptas det fysiska gestaltandet av de idéer som tidigare diskuterats. Jag lyckas totalt missförstå ett hårdfört drama som jag i efterhand får förstå ska illustrera en ansträngning som går ut på att alstra svett och inte, som jag tolkade det, att handla om förtryck i någon mening.
Fler scener repeteras, upprepas och diskuteras. Stämningen är god och lekfull med samtal och synpunkter som leder vidare i själva utförandet. Tankar som uppstår under arbetets gång skrivs spontant ner på lappar som fästs på golvet. Det finns fler idéer än som kommer att användas, får jag veta.
Vad jag upplevt under dagen är fyra frilansande dansare från tre olika länder och kulturer men med så stor erfarenhet av internationellt utbyte att de är medvetna om de eventuella kulturella olikheter som förekommer. Att bara en av dem talar sitt modersmål, engelska, uppfattar jag inte som något större hinder. Om det gör skillnad när gruppen är fulltalig får någon annan avgöra, då tanken med projektet är att utforska både olikheter och likheter i kulturer och hur man kommunicerar utifrån olika språkliga bakgrunder. Det är å andra sidan det som gäller inom de flesta större europeiska danskompanier.
Även om vissa av dansarna i detta projekt från början varit nya för varandra så tycks sex veckors intensivt samarbete ha utvecklat en väl fungerande grupp. Så har jag upplevt något av en högst kreativ och professionell workshop som ska fortsätta i Budapest och avslutas i Krakow, där resultatet av ”It will come later” ska ha sin premiär den 22 november. När det blir Sveriges tur är inte avgjort ännu. Men med tanke på att Sverige ofta ligger lite i utkanten av de internationella kulturella korsvägarna så ser jag längtansfullt fram emot att uppleva vad de sex dansarna i detta projekt slutligen arbetat fram.
Britt Nordberg
frilansande kulturjournalist och recensent av scenkonst